ULLA-MARIE NILSSON

Exclusive at WAKAI

Onsdag 6e Juni 2022

Minnesrekonsolidering?

…eller nåt. Visst var jag avundsjuk på klasskompisar som berättade om Stockholm och Kolmården när vi återsågs på sensommaren, men som jag älskade mitt Norge och Tydal i första hand. Två gånger varje sommar åkte vi dit och bodde i hytte eller i ”Gammelgården”. Det kissades i det fria eller på dass och skulle håret tvättas kan jag inte minnas annat än att det var älva som gällde. Vad gäller det andra spörsmålet har jag förträngt hur det gick till alternativt så skonar jag er från detaljerna.

Anledningen till att vi alltid och endast reste till Norge berodde på att pappa ville fiska och så var det liksom med det. Idag som medelålders tant år 2022 gissar jag att det inte var helt ovanligt att pappor dikterade semestrar på 70-talet men jag var verkligen genuint glad varje gång det var iväg.

Minnesrekonsolidering är ett begrepp jag eventuellt borde avstå från att slänga mig med, i synnerhet eftersom en PSYKOLOG läser min blogg, men någonting i stil med att minnen lagras in på nytt i hjärnan och att nya känslor lägger sig i …? Nåväl, det låter bra för oss som googlar oss fram i tillvaron.

Hur som helst så har jag varit känslosam i Tydal och berättat om min barndom för min man Tomas med en röst som vittnar om att jag gullar med mitt barndomsjag. Vämjeligt, men han lät mig hålla på och det är så fint på sina ställen i Norge att bröstkorgen vill sprängas.

Så här ser jag alltså ut när känslorna och självgullet tar över.

Avrundade känslosvallet med att agera dryg i Trondheim. Ordning återställd.

Könsroller befästes i Röros …

Och Tomas matchade det karga landskapet.

Positano

Torsdag den 30e Juni

Horder av turister har besökt Positano och ändå betraktar jag byn som min. Mina känslor inför byn i fråga är komplexa. Jag tipsar alla om att åka dit och blir brutalt avundsjuk när andra är där. När kändisar är där (för det är de i hög utsträckning) måste jag behärska mig för att inte SKRIKA i kommentarsfält att jag faktiskt vet mer om Positano än vad de gör vilket vittnar om ett föga attraktivt bekräftelsebehov (eller annat, jag ska kolla upp det med någon av mina mer belästa vänner). Jag behärskar mig till viss del, men måste skriva någonting för att ändå hinta. De tycks inte bry sig det minsta.

Min man Tomas har på ett sätt en sundare attityd än jag, men han är konstig på ett annat sätt. Han har läst allt som går att läsa, granskat gamla foton och byggnader, kan rabbla upp Positanos historia, känner till högtidsdagarna och kan namnen på var och varannan butiksägare och kypare. Hans nästintill skruvade kunskaper om viner från regionen återkommer jag till en annan gång.

2002 besökte vi Positano första gången. Då var vi unga, hade en stramare budget och bodde i Sorrento, men tog vespan dit och avundades alla rika amerikaner som hade råd att bo där. I höst reser vi dit för 12e gången. Det är inte en plats du väljer pga. ett rikt nattliv, kultur (även om det finns) eller en lång sandstrand utan för att det är som att vandra mitt i ett konstverk och jag tror att det har gjort människorna som bor där extra härliga.

Trots att det såklart är många turister i Positano för det är det i världens snyggaste by, så dominerar inte turismen. Efter alla besök kan vi konstatera att de flesta butiker och restauranger drivs av Positanobor och har gjort det i flera generationer och att många av de som sitter på barerna och tar en apertivo är de som bor där permanent. Vi har givetvis fått vänner där också och jag vågar påstå att den kärlek vi hyser gentemot dem är besvarad. ”Givetvis” … som att vi skulle vara så sköna att det är självklart, men det kanske vi är, för kolla:

Vi har en bunt restau ranger vi återvänder till varje å r, men vi har en alldeles särskilt öm relation till Le Tre Sorelle nere i hamnen. Sist det begav s ig fick vi en oförglömlig lunch tillsa

Det finns också några butiksägare som jag verkligen längtar efter och de ska få ett eget inlägg, för som jag har utlovat/varnat för, så kommer bloggen återkommande att innehålla skryt om Positano. I stället för att avsluta ”med det där John Steinbeck-citatet” ger jag er ett låttips: Shawn Phillips, Landscape som handlar om resan från Neapel till Positano under en period när han bodde där.

Måndag 27e Juni

Jag kan månatligen bocka av samtliga dödssynder och därmed också avund. Det här avundas jag:

• De som har en otrolig sångröst som kan röra till tårar och gåshud.

• Personer som är uppriktigt bekväma med sig själva i exempelvis en bastu, nakna (!) och osminkade tillsammans med andra.

• Rythm i blodet.

• Nätta kvinnor som ser gosiga ut med en stor tekopp och försvinner i en fåtölj (läs: Annika Jankell & co).

• De som behärskar Excel.

• Hög ämnesomsättning.

Det här borde andra avundas mig:

• Tomas och övriga familjemedlemmar och vänner (förlåt för klet).

• Att jag har rensat second hand-marknaden på Stella McCartneystövlar i storlek 39-40.

• Min och Tomas DVD-samling.

• Vårt hus. Vi har inglasat uterum, terrass, bastu (där jag är helt bekväm, naken och osminkad i min ensamhet), en rosa trappa, vinkällare … en brusande älv utanför terrassen saknas, men den vyn köper vi nån vecka/år så älv/hav-behovet tillgodoses också.

• Att jag aldrig är blyg. Jag kan åka på kurser och konferenser ensam utan att vara obekväm (möjligen uttråkad, vilket kanske vittnar om någon sorts högmod?) och är inte det minsta nervös inför vilka jag hamnar med i sammanhang där bordsplacering förekommer.

Stilstudie i manspreading och ett urval av diverse som andra borde avundas mig:

Midsommar 2022

Juni 2022 ned midsommar i spetsen kommer att inta floskeltoppens förstaplats, men även för oss som följer hashtaggar som #bullshitquotes har det varit svårt att inte brista ut i ”Stoppa tiden” och annat jidder. Älskar juni!

Apropå jiddriga ordspråk så är ”Det finns inga dåliga väder bara dåliga kläder” det som får mig att vilja kaskadspy och då är jag ändå utbildad fritidspedagog. Det finns såklart skitdåliga väder. I skrivande stund är det verkligen inte skitdåligt väder och jag har en bunt oerhört slarvigt sydda kaftaner som jag använder året runt, men det är dagar som dessa jag kan använda dem utan att få frågan ”Men fryser du inte?”

Nu är bästa tiden, Sverige är fantastiskt eller annat valfritt, kolla in juni!

Onsdag 22e Juni

Begagnade underklänningar?

Kanske är underklänningarna grungens förtjänst, eller grungens fel för den som är av den uppfattningen. WAKAI betyder young at heart, men hur det är ställt med undertecknads inre är högst oklart. Jag känner mig exempelvis ungdomlig och aktuell som fortfarande lyssnar på grunge och det kanske kan föranleda en och annan protest. Hur som helst är grungen sannolikt ursprunget till min faiblesse för dessa polyesterslamsor. Även om Blind Melons fantastiska sångare, Shannon Hoons uppträdde iklädd sin flickväns nattlinneliknande klänning så var det Courtney Love som bar underklänningarna bäst, dvs. hon såg mest slampig ut. Julie Delpys rollkaraktärs strap dress i filmen Bara en natt kan också ha påverkat det faktum att underklänningar utgör en självklar bas i min garderob.

Vinter, sommar, vingårdsbesök, eller i kommunhuset i Edsbyn, de funkar oavsett. Kan däremot inte rekommendera skinnklädda klackar i samband med vingårdsbesök, men skomakare i Italien behöver väl också mat på bordet.

Bra underklänningar slutade tillverkas på (nu gissar jag) 70-talet och det är en av anledningarna till att de måste vara begagnade. Den typen av underklänning som Liz Taylor hade i filmen Katt på hett plåttak är plättlätt att hitta. Hennes kurvor är dock inte lika enkla att få till. Jag har köpt de bästa (underklänningarna, inte kurvorna) av Lisa Larsson secondhand och från Etsy. Korkat av mig att ge er så ovärderliga tips, men jag har så många på lager att framtiden är tryggad.

Onsdag 15e Juni

La Petite Mort!

Eftersom jag har utlovat redogörelser om livet i Edsbyn så börjar vi väl i Stockholm. Jag fick en inbjudan som andades dekadens till en butiksöppning av Linda Lindgrens butik och showroom, La Petite Mort. Tre designers samsas om källarutrymmet på Grevgatan som under denna soliga eftermiddag mitt i ljuvaste juni var smockfull av dekolletage, läppstift, färger, plymer, svett och praliner. Stämningen var av det slaget att alla blev bästisar!

Långskånken med en försynt uppsyn, men som var iklädd en sensationell kimono är yours truly. Den gröna skapelsen är signerad Viveka Gren som använder begagnade saris från Indien och allt annat som är vackert när hon designar sina kimonos.

Eftersom jag är fåfäng och dessvärre såg för jävlig ut på de flesta bilderna från eventet får ni en bild med några månader på nacken. Här är resultatet av 45575555 selfieförsök. Blev bra ju!

Initiativtagare till La Petite Mort är den här pralinen.

Jag har tre kimonos av Linda Lindgren varav två identiska som jag använder så ofta att det gränsar till äckligt. Här ser ni en mallgroda iklädd en av dessa. Det finns mer att tillägga så en sån tur att jag valde att börja blogga igen. Tack för pepp och möjlighet WAKAI!